Stig-Helmer har blivit staty

Sven Melander och Lasse Åberg samspråkar i väntan på avtäckningen av Stig Helmer-statyn.

 

Stig-Helmer Olsson blir staty

 

Jag träffade Stig–Helmer första gången för 35 år sedan. Det var på en herrtoalett på Arlanda. Han verkade flygrädd och lite bortkommen. Jag försökte bjuda på ett järn, men han sa att han inte tålde sprit.

Det visade sig att vi skulle till samma ställe, Nueva Estoccolmo på Kanarieöarna.

Jag såg inte mycket av honom, jag och min kompis Robban hade fullt upp med att leta efter Pepes Bodega.

Jag har ett svagt minne av att han var med på grisfesten, men jag är inte riktigt säker. Är faktiskt inte riktigt säker på att jag själv var där.

Sen följde jag honom lite på avstånd och såg att det blev en jävla ruter i grabben. Han åkte skidor, började spela golf och segla och sen hamnade han på hälsoläger. Där hade en annan platsat.

Sista gången jag såg honom var för några år sedan i Tantolunden. Han hade stavar, men hade glömt skidorna. Han hade väl blivit dement.

Själv satt jag på en parkbänk med min polare och drack öl och mådde priffe.

Nu har han alltså blivit staty, det borde betyda att han kilat vidare. Så går det närt man tackar nej till ett järn.

Så långt Berra och Stig-Helmer. Två kultförklarade figurer i den svenska filmens historia.

Det säger något väsentligt om det svenska folket som tagit två så diametralt olika figurer till sitt hjärta. Jag vet inte riktigt vad det säger, men väsentligt är det.

Stig-Helmer är i väldigt många avseenden en riktig tönt. Han har fel kläder, fel keps, fel sandaler, fel väska, fel jobb och fel inställning. Han är helt enkelt sammanfattningen av all det som vi är rädda att vara. Det enda normala är väl att han gillar fotboll. Men Hammarby … lite tveksamt.

Men ändå är han på sitt sätt en vinnare. Mot alla odds. Det är som gamla Rekordmagasinet. Och det är väl egentligen det han är – en påminnelse om det Sverige som aldrig fanns. Där alla somrar var soliga och det finaste man kunde bli var ingenjör.

Lasse Åberg, som jag känner bättre än Stig-Helmer har gjort en rad fenomenala filmer och belönats med folkets kärlek.

Jag hade lyckan att få vara med i en av dem – Sällskapsresan. Där Lasse skapat Stig-Helmers raka motsats – Berra. Att den figuren också blev folkkär säger säkert också något väsentligt om svenska folket.

Det har sagts och skrivits så mycket om Sällskapsresan, men inte det som jag tycker är det mest utmärkande. Det här är en riktig kärleksfilm. Och då menar jag den värme och kärlek som Lasse så utmärkt skildrat i förhållandet mellan systrarna Siv och Majsan, mellan polarna Berra och Robban, mellan herr och fru Storch och inte minst mellan främlingarna Stig-Helmer och Ole.

Jag är mycket glad över att ha medverkat i Sällskapsresan och väldigt stolt över att få avtäcka statyn föreställande en av de populäraste figurerna i den svenska filmhistorien – brödrostkontrollanten och hemmasonen Stig-Helmer Olsson.

Stig-Helmer Olsson i brons med sin dra-maten-väska finns nu att beskåda i Bålsta utanför Stockholm.